Islam v.s. kristendom

(nedanstående artikel skrev jag tidigare för Newsmill, men den e värd att ta upp här också)

Det är betydligt mer våld i Bibeln än i Koranen. Idén att islam spreds med svärdet är ett västerländskt påhitt, när det i själva verket var kristna västerlänningar som utkämpade brutala korståg mot islam.

Argument som ovanstående är förmodligen det allra vanligaste när det gäller att ursäkta eller förneka islams natur. När islams heliga texter, Koranen och Haditherna uppmärksammas för att visa på islams inneboende våldsamhet, påminns vi istället om att andra religioner, främst de judeo-kristna är minst lika dåliga.

Attacken mot kristendomens historia och doktrin är en viktig del i ansträngningarna att inympa en skamkänsla inför vår egen kultur – en skam som leder till att människor inte ens anser att Västerlandet är värt att försvara.

Människor som skäms över sin kultur och civilisation kommer inte att försvara den. Därför är det viktigt att förstå skillnaderna mellan kristendomens ideologi och islams. Har kristendomen som det påstås samma kapacitet att inspirera till våld som islam? Finns det något i det judeo-kristna arvet som är värt att försvara i ljuset av utmaningen som vår civilisation står inför?

Våld i judisk och kristen historia

Flera texter från gamla testamentet visar de facto upp en våldsam sida, särskilt två passager omnämns ofta; 5 Mosebok, 20:16-18 och Josua 10:40. Det handlar om erövringen av Kanaans land av hebréerna omkring 1200 före Kristus, där Gud beordrade hebréerna att döda ”hetiterna och amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna”, något som har blivit symbolen för bibliskt våld och intolerans.

Beträffande kristendomen hänvisas det allt som oftast till korstågen, som inleddes 1095 och avslutades 1291, som bevis för kristendomens våldsamma natur.

Bibeln versus Koranen

Problemet är att jämförelsen görs mellan ett historiskt skeende i den judeo-kristna historien – som har haft våldsamma episoder – med muslimsk teologi – som uppmanar vill våld. Förvisso har de tre stora religionerna alla haft våld utfört i dess namn, men den springande punkten är huruvida detta våld är sanktionerat av deras gud och teologi eller om det helt enkelt är krigslystna människor som önskat det.

Gamla testamentet fungerar som ett intressant exempel. Där beordrade Gud klart och tydligt att hebréerna skulle utrota kaananéer och omkringliggande folk, vilket därmed är ett utslag av Guds vilja. Det som bör dock noteras att detta våld, hur illa det än må ha varit, berörde en specifik tid och plats och inriktades mot specifika folk. Aldrig någonsin blev detta våld standardiserat eller del av judisk lag. Alltså: bibliska vittnesmål om våld är deskriptiva, inte preskriptiva.

Och här är islam unikt. Även om våldet i islam har en historisk kontext är dess yttersta betydelse teologisk. Överväg följande Koranverser, kända som ”svärdverserna”:

När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och villighet att förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred – Gud [Allah] är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (Koranen 9:5)

”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion, bland Bokens Folk, tills de ger kompensation med villlig underkastelse, och känner sig underdåniga. (Koranen 9:29)

Precis som med Gamla testamentet, där Gud befallde hebréerna att attackera och döda sina grannar, har även svärdverserna ett historiskt sammanhang. Allah utfärdade dessa bud efter att muslimer under Muhammeds ledning hade blivit starka nog att invadera deras kristna och hedniska grannar. Men till skillnad från de krigiska verserna och anekdoterna i Gamla testamentet är svärdverserna i islam grundläggande för islams relation till både ”Bokens folk” (det vill säga judar och kristna) och ”avgudadyrkare” (det vill säga hinduer, buddhister, animister, etcetera.) och satte samtidigt igång den muslimska erövring som kom att förändra världen.

Enligt vers 9:5 stipulerar islamisk lag att avgudadyrkare och polyteister antingen måste konvertera till islam eller dödas. Samtidigt är vers 9:29 den primära källan för islams välkända diskriminering mot kristna och judar under islamisk överhöghet.

Svärdverserna, liksom otaliga andra verser i Koranen och de muntliga traditioner som tillskrivs Muhammed, ligger till grund för islams lärda; tjänstemän, shejker, muftis och imamer som genom tiderna alla nått konsensus bindande för hela det muslimska samfundet – att islam skall vara i ständigt krig med den icke-muslimska världen tills de förstnämnda kan dominera de sistnämnda.

Det är konsensus (ijma) inom den muslimska världen att svärdverserna är bland de sista avslöjandena rörande islams förhållande till icke-muslimer och att dessa har ersatt (abrogerat) omkring 200 av Koranens tidigare och mer toleranta verser, till exempel som vers 2:256 (”Inget tvång finns i religionen”).

Den irakiske juristen Majid Khaduri (1909-2007) skrev till exempel att ”Jihad … anses av alla jurister, nästan helt utan undantag, som en kollektiv skyldighet för hela den muslimska samfundet.” (Majid Khadduri, War and Peace in the Law of Islam, Oxford University Press, 1955)

Koranens språk skiljer sig som nämnts från Gamla testamentet i det att Koranen inte är tidsspecifik eller platsspecifik, utan uppmanar till mord och krig mot de ”otroende” förr såväl som idag, något vare sig kristendomen eller judendomen gör. I princip alla våldsamma befallningar i Koranen har en öppen och generisk natur, både i Koranen (till exempel. 8:39) och Haditherna (”Jag har beordrats att föra krig mot mänskligheten tills de vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är Guds budbärare”).

Den faktiska verkligheten visar dessutom en slående korrelation med det islam föreskriver; från dag ett spreds islam genom krig och erövring. En majoritet av det som idag är dar-al-islam, erövrades genom krig. Även islams vagga, den arabiska halvön, blev muslimsk genom krig där tusentals avrättades för att de inte var muslimer, i skarp kontrast till hur kristendomen spreds.

Muhammeds roll

Ett vanligt förekommande argument när det gäller att förklara muslimskt våld är socio-

ekonomiska faktorer, det vill säga. de är ”förtrycka” eller ”fattiga”. Problemet är bara att detta inte förklarar varför andra grupper som inte är muslimer men också lider av förtryck eller fattigdom (till exempel. i Sydamerika eller Asien) inte i kristendomens (eller buddhismens, judendomens och så vidare) namn utför terroristhandlingar och dylikt.

Det som måste tas i beaktande är profeten Muhammeds liv. För en muslim anses han vara den perfekta människan och utgör en mycket viktig källa till lagstiftning inom islam, vilket står angivet i Koranen 33:21 (”I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme…”). Men både i Koranen och Sunnan (Muhammeds liv och exempel) är plundring av otroende, förslavande av deras barn och bortförande av kvinnor till harem välgrundat. Detta innebär att det går att rättfärdiga liknande handlingar idag genom att hänvisa till Koranen eller Muhammed, vilket också görs runt om i världen.

Judendomen och kristendomen

Vare sig judendomen eller kristendomen har någon motsvarighet till muslimernas Sunna. Gamla testamentets patriarker låg aldrig till grund för judisk lag. De sågs som historiska figurer, felbara sådana som kunde straffas av Gud för deras synder.

Rörande kristendomen ersattes mycket i det Gamla testamentet av Jesus, som i motsats till Muhammed kännetecknades av pacifism. Somliga försöker dock likställa Jesu budskap med Muhammeds genom att bland annat hänvisa till Matteus 10:34 (”Jag har inte kommit med fred utan med svärd”). Detta syftar dock inte till våld utan förutser den kamp som kommer att uppstå mellan de kristna och deras omgivning, vilket också blev fallet när kristna passivt blev dödade, vilket händer än idag i den muslimska världen.

Det betyder inte att kristna inte kan förespråka hat eller våld, men den kristna teologin förespråkar knappast detta – tvärtom. Om sedan alla kristna följer dessa föreskrifter eller inte är en annan sak, på samma sätt som om alla muslimer följer kravet på Jihad eller inte. Frågan är vad de olika religionerna föreskriver.

Och det finns ingen motsvarighet inom judendomen eller kristendomen till de tidlösa och generella instruktionerna i otaliga koranverser och hadither, som uppmanar till våld och krig mot de otroende (”Fiendskap och hat skall råda mellan oss  och er ända fram till dess att ni tror på den ende Guden”, Koranen 60:4)

Korstågen tas upp som exempel på kristendomens våldsamhet, men dessa korståg var en defensiv aktion mot muslimsk expansion genom krig som pågått i 400 år före det att korstågen inleddes. Det var efter att islam hade erövrat det kristna bysatinska riket på 1000-talet som påve Urban II kallade efter korstågen. Men även bortsett från att korstågen alltså var defensiva krig mot islams krigiska frammarsch, baserades dessa inte på Jesus eller det kristna budskapet. Korstågen var, liksom de våldsamma passagerna i Gamla testamentet, historiska i sin natur och inte tecken på någon djupare teologisk betydelse.

Och man kan fråga sig; om korstågen vittnar om hur kristna betett sig, som uppmanas att älska, välsigna och gör gott mot sina fiender som hatar, förbannar och förföljer dem, hur mycket mer kan förväntas av muslimer som är kommenderade av Gud att attackera, döda och plundra icke troende?

Västvärlden måste sluta att förbanna sin egen historia och värderingar för annars blir det omöjligt att försvara sig mot en ideologi som har sina prioriteringar klara. Dessvärre har det mångkulturella och relativistiska tankesättet blivit djupt rotat i Sverige och Väst. Detta har medfört att vi fått ledare som visar öppet förakt för vår kultur och historia men ändå kan sitta kvar på sina poster. Vi känner väl alla till Reinfeldt uttalande om att ”ursvenska blott var barbari” (DN 11 november 2006) eller Mona Sahlin som i ett tal inför Turkiska ungdomsförbundets Euroturk, mars 2002  sa att ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Endast i ett land där oikofobin fått härja fritt kan sådant grovt självförakt existera. Likställandet av kristendomen och islam är ett led i denna process, som dessutom inte bara resulterar i självförakt utan även välkomnandet av den muslimska ideologins framväxt i Sverige och Västvärlden.